Bad, flygplan och borttappade saker.

Nu kan jag snart sitta hemma och vara i kontakt med cyber omvärlden. Igår var vi och ordnade så vi får internet. Ska bli kalasskönt, man blir ju lite handikappad utan internet inte minst om man ska arbeta genom det mediet.
Just nu sitter jag på altanen och skriver, strålande sol varje dag och riktigt varmt.
Igår var jag och käkade lunch med Jens och Anders på ett ställe i norra Lamai. När jag åkte iväg slogs jag igen av hur förbaskat härligt det är att ha varmt och skönt varje dag och att få vara omgiven av den här underbara miljön. Det är helt enkelt något speciellt med Samui och dess palmskogar. Utsikten från stället vi åt på är verkligen fin och jag blev så där super badsugen. Turkost vatten och väldigt fin vit sand, omgivet av runda stenar, palmer och berg. För mig blir det inte mycket finare. Direkt efter vi ätit och pratat färdigt åkte jag hem och drog med mig Nui tillbaka till stället jag just ätit på fast vi gick ner på stranden istället. Här är det inte folktomt men långt ifrån mycket folk.

På väg ner mot vattnet bestämde jag mig för att ta av mig mitt halsband eftersom en fjäder i spännet är trasigt och den kan ramla av. Så jag la det i fickan på badbrallorna. Vattnet var svalkande, när man blivit upphettad av solen kan man nästan tycka det är kallt, men det är snarare ljummet.
Vi hade faktiskt tur med vädret för liksom förra gången vi skulle bada slog det om och vi trodde det skulle bli en repris från sist men det kom inget regn trots mörka moln i fjärran. Vid klipporna en bit utanför finns det en sten som ser ut som en kokosnöt, färdig huggen för att lätt kunna öppnas så vi döpte stranden till ”Had Maphrao” som betyder kokosnöts stranden.
När vi badat en längre stund gick vi upp för att åka till Wat Laem, det tempel som jag tidigare skrivit som templet i Choeng Mon. Men när jag skulle sätta på mig mitt halsband upptäckte jag att det var borta. Inte för jag trodde vi skulle hitta det men vi letade en stund ändå. Kändes surt, inte för att halsbandet kostade flera tusen men jag hade haft det i 10 år så värdet på så vis var ju ganska så betydande.
Vi åkte som vi planerat upp till Wat Laem och gick en kortare runda och åkte sen hem.

Idag ska jag boka min visa resa. Säga hej till gränspersonalen och åka tillbaka. Det tar betydligt längre tid att göra den resan från Samui än från Phuket. Inte för att det är längre avstånd men för att man måste åka båt från och till Samui och det blir flera timmar bara det. Har inte bestämt om det blir till Malaysia eller till Burma. Men jag tror det lutar mot Burma även om det betyder att jag får åke ytterligare en bit med båt uppe vid gränsen. Eftersom jag gjort den resan så många gånger förut så vet jag ju att det funkar bra men jag har som sagt inte bestämt mig säkert helt ännu.
Vi ska även ta en sväng till Big C och lämna in riskokaren som gått sönder redan efter 2 månader. Vi får se hur det går. Det är ju lite andra regler om trasiga saker här än i Sverige och jag har blivit varse att det inte kommer gå!



Ja just ja. Vi hade besök av en To-ke här i förrgår. Jag skulle göra något i köket men såg något i ögonvrån i hallen och tände lampan. Där bara en meter ifrån sitter en stirrig ödla. De som hängt med länge vet att Jag och Jessica hade en sån boende hos oss här på Samui för ett par år sen. Sen var betydligt gulligare. Den här såg argare ut och var mer livlig. Jag har ju hört att dem kan sätta sig på en och att det inte går att få bort dem och det påminde Nui mig om mycket noga. Hon blev väldigt orolig att den skulle hoppa på mig när jag gick nära. Men den hoppade inte på mig utan sprang och gömde sig bakom gardinen. Vi öppnade dörren och efter bara någon minut hade han hittat ut.

Nu ska vi äta sallad…

Då var man tillbaka hemma igen. Det blev ingen ny riskokare men det var nära. Tjejen som jag pratade med sa att det var 7 dagars bytesrätt på trasiga saker, lustigt nog stod det 10 dagar för elektronik på skylten bakom. Hur som var jag tydlig med att 2 månader för en riskokare inte var ok. Efter att hon ringt och pratat med andra och några kommit och hjälpt till verkade det som jag skulle få en ny. Tyvärr visade det sig att eftersom den är köpt på Phuket måste jag åka dit. Så nu blir det att skicka den till Panasonic istället men det lär ju ta tid så resultatet av Panasonic riskokaren blir väl att vi får köpa en ny ändå. Den här har även bränt en del av riset varje gång, på samma ställe.
Efter det nederlaget tog vi vägen förbi flygplatsen och tittade på lite plan. Lite roligt att dem har bommar på var sida av flygplatsen för en liten gruspassage. Man åker i princip på flygplatsen och en passage leder faktiskt in över asfalten på banan. Nu väntar middag och sen en sväng till internet caféet.